Om litterär kanon

I en understreckare i Svenska Dagbladet förra veckan skrev Martin Lagerholm om litterär kanon, vilket han såg som något bra och positivt, i polemik med de många som under de senaste decennierna med emfas hävdat att kanon är något västerländskt, manligt, elitistiskt och förtryckande.

När folk säger att man inte kan prata om kvalitet och objektivitet när det gäller litteratur så blir det problem. Hur kommer det sig att exempelvis Shakespeare, Dickens och Austen (fortfarande) är så populära och universiellt älskade? Har det inget att göra med deras begåvning och kvaliteten på deras böcker utan är det bara en följd av att förtryckande smakdomare en gång bestämde att dessa var de bästa författarna. Även om så var fallet, varför fängslar de då fortfarande så många läsare, när smakdomarna för länge sedan dött ut? Och varför valdes just dessa författare som dessutom gick emot den rådande samhällsordningen? De mest radikala menar att det inte är någon kvalitativ skillnad på texten på en mjölkförpackning och Shakespeares samlade verk men tror de verkligen att folk kommer sitta och läsa på mjölkförpackningar om flera hundra år som man idag läser Shakespeare?

Lagerholm menar att man måste skilja på den subjektiva uppfattningen om en bok (som säger mer om läsaren än om boken) och bokens objektiva kvaliteter, och det håller jag med honom om. Jag kan ogilla en bok eller en film men samtidigt erkänna att den har många kvaliteter och är ett större konstverk än en annan film eller bok som jag verkligen gillar. Det finns olika dimensioner när man betraktar ett konstverk och exempelvis är ideologi och hantverkskicklighet två varandra oberoende faktorer. Man kan uppskatta den ena men ogilla den andra. Men det kräver att man ser verket bortom sina fördomar och övertygelser vilket kan vara nog så svårt. Ibland behöver man lite hjälp på traven och få saker är lika tillfredsställande som att övertyga någon att den film eller bok han/hon precis sågat faktiskt har många kvaliteter och är värd att upplevas igen med nya ögon.

Men det finns problem även med "objektivisterna". Lagerholm menar att Shakespeare rent objektivt är en bättre författare än Dan Brown men det är att göra det lätt för sig. Varför jämföra sådana ytterligheter? Menar Lagerholm också att det objektivt går att säga att Colin Forbes är bättre än Dan Brown? Eller säg så här, finns det en lång, fallande skala, med Shakespeare på första plats och Dan Brown på sista plats och alla andra författare har en plats däremellan. Kan man tänka sig ett test, en variant av På spåret, där de tävlande får en bok uppläst för sig och den som först svarar rätt på frågan om boken är bra eller inte vinner?

Det är förvisso så att konst- och litteraturhistorien mest består av män, män och åter vita män, Dead White Males. Men det är inte kanons fel utan beror på att de som varit tongivande i debatten i vår del av världen varit just vita män. Idag när det finns debattörer av flera kön och från en mångfald av kulturer och religioner så upptäcks nya genier och historien breddas. Men det betyder inte med automatik att man måste dödförklara konceptet kanon. En kanon som lever och tillåts växa och förändras ser jag som något positivt. Den ska inte exkludera annan litteratur utan bli en utgångspunkt för en diskussion och vidare läsning. Den blir då något att förhålla sig till, en samlingspunkt såväl som ett bollplank. Sen om man vill kalla det kanon eller ej, det är en annan sak.

--------------------------------
Min egen kanon ser ni förresten längre ner till höger på sidan.

Didgeridoo

Jag var en gång på en kurs i konsten att blåsa i en didgeridoo. Det var i Adelaide, S.A. 2003 och mannen som höll i den menade att bara män fick använda instrumentet. Han skyllde det på medicinska skäl, att det var skadligt för kvinnor. Jag var inte helt övertygad av argumenten och av döma av reaktionerna i Australien efter en ny bok som lär tjejer hur man ska spela hade jag tydligen rätt i mina misstankar. Det är av traditionella skäl som det är ett instrument bara för män och enligt vissa aboriginer kan kvinnor bli infertila bara av att röra vid det. Ja, eller hur!

Det är fascinerande hur män i alla tider och på alla platser envisas med att exkludera kvinnor. Hur människor över huvud taget envisas med att exkludera andra. Det är uppenbarligen en djupt liggande mänsklig egenskap.

Boken borde förbjudas av religiösa skäl hävdar nu vissa. Hade det varit i Sverige hade de förmodligen sagt att de känt sig kränkta av boken. Men om man förbjuder den är det kränkande för kvinnor. Vem kostar det minst att kränka? Se där en ständig fråga i det multikulturella samhället.

Höst

Det känns bra att det är höst för efter sommarens vila och frid kan jag nu släppa loss all uppdämd kreativitet och inspiration. Sen blir det mindre transpiration också, som en bonus, när det blir svalare ute. Kreativiteten som ska släppas fri handlar om skrivande. Kanske också om att måla, men det får vi se. Men skrivas ska det. Och jag har ju redan börjat.

Idag var jag på möte på filmform. Dom ägnar sig åt att arkivera och sprida svensk konstfilm och experimentell kortfilm. En av de två som jobbar där känner jag sen tidigare, då vi båda träffats i andra filmsammanhang. Man rör sig i sina små cirklar.